Perfekt
Sånt förjävligt ord alltså. "Perfekt".
Det är så otroligt löjligt, och onödigt. Men framför allt hemskt.
Det är som normal. Det där andra dumma ordet.
Perfekt och normal, det är vad man ska vara. Det normala är att inte vara perfekt, men det normala är att sträva efter att bli perfekt.
Jag är varken normal eller perfekt. Jag vill inte vara det heller. Och jag vill inte heller att mina vänner ska vara perfekta och normala. Vem bestämmer egentligen vad som är perfekt dessutom? Och normalt..
Jag har en vän som har en blind hund. Hon kan inte ha kvar den längre, och om ingen kan ta den så får den avlivas. Och ingen vill ha en blind hund. Ingen vill ha en hund som inte är perfekt, så lösningen är att avliva den.
Tänk om det var så bland människor. Nej förlåt, tänk att så har det varit bland människor. Förintelsen.
Om man inte var blond, blåögd. Inte hade samma kultur och tro. Om man hade annan sexualitet än hetero eller om man var handikappad.
Ingen vill ha en människa som inte är perfekt. Så lösningen är att avliva den.
Avliva en människa, det skulle man inte ens säga.
Mord. Dråp.
Man måste ta hand om människor in i det sista, hur förlorade de än är.
Men djur, där resonerar man att de har det bättre om de får dö.
För ingen vill ha ett husdjur som inte är perfekt.
Jag vill inte ha en värld med kloner.
Jag vill inte ha en värld där alla fyller i en ram som är enklast.
Jag vill ha mångfald och konstigheter.
Jag vill ha acceptans och tålamod.
Jag vill ha kärlek.
Det är så otroligt löjligt, och onödigt. Men framför allt hemskt.
Det är som normal. Det där andra dumma ordet.
Perfekt och normal, det är vad man ska vara. Det normala är att inte vara perfekt, men det normala är att sträva efter att bli perfekt.
Jag är varken normal eller perfekt. Jag vill inte vara det heller. Och jag vill inte heller att mina vänner ska vara perfekta och normala. Vem bestämmer egentligen vad som är perfekt dessutom? Och normalt..
Jag har en vän som har en blind hund. Hon kan inte ha kvar den längre, och om ingen kan ta den så får den avlivas. Och ingen vill ha en blind hund. Ingen vill ha en hund som inte är perfekt, så lösningen är att avliva den.
Tänk om det var så bland människor. Nej förlåt, tänk att så har det varit bland människor. Förintelsen.
Om man inte var blond, blåögd. Inte hade samma kultur och tro. Om man hade annan sexualitet än hetero eller om man var handikappad.
Ingen vill ha en människa som inte är perfekt. Så lösningen är att avliva den.
Avliva en människa, det skulle man inte ens säga.
Mord. Dråp.
Man måste ta hand om människor in i det sista, hur förlorade de än är.
Men djur, där resonerar man att de har det bättre om de får dö.
För ingen vill ha ett husdjur som inte är perfekt.
Jag vill inte ha en värld med kloner.
Jag vill inte ha en värld där alla fyller i en ram som är enklast.
Jag vill ha mångfald och konstigheter.
Jag vill ha acceptans och tålamod.
Jag vill ha kärlek.
.
men vem ska ta hand om mig?
Day 04 – What you ate today
Choklad. Ahhh.
Och sen till middag så hade mamma gjort pastasallad och ställt i kylen till mig när jag kom hem. Mums. Fantastiskt gott.
Day 03 - Your parents
Mina föräldrar, mina älskade föräldrar.
Jag tror inte jag skulle kunna ha några bättre, jag skulle i varje fall aldrig vilja byta ut dem.
De älskar mig för den jag är, och står ut med alla mina fel och problem.
Mamma är fantastiskt omtänksam och alla är välkomna, alla ska bjudas på mat och min mor är allmänt snäll.
Pappa är så nördig, en sådan töntig pappa som passar mig perfekt. Jag liknar honom på många sätt.
Jag älskar mina föräldrar kort sagt.
De kan vara pinsamma, men jag skäms inte för dem.
För de är ju så bra.
Day 02 – Your first love
Jag gick ju runt och var småförälskad i allt och alla när jag var liiiiten. För det skulle man ju vara.
Men när jag var 13-14 år... då blev jag kär, det första som jag räknar som kär. Sådär pirr i magen och jag kan inte beskriva-kär. Så som alla pratar om att bli kär.
Och det var en fin känsla.
Hon var snygg, cool.
16 år och bodde långt bort, vi chattade och träffades ett par gånger.
Det var läskigt fast rätt. Jag berättade för henne vad jag kände men hon kände inte likadant.
Och henne var jag fast vid länge, vi var kompisar men det var allt. Hon var och är en snäll och cool person. Jag tycker fortfarande om henne, men jag slutade vara kär för år sen.
Sen har det bara gått utåt för kärleken för ingen jag fastnar för fastnar för mig.
Fast kärlek är ändå något jag tror på, väldigt mycket.
Day 01 - Introduce yourself
Snacka om att jag hatar att presentera mig själv, haha. Typ hej jag heter Hanna och är 18 år... ehm...
Jag kan säga lite random saker.
Jag är känslosam och tänker väldigt mycket på saker och ting. Ofta sitter jag och pusslar och tänker, haha.
Jag är vegetarian sen två och ett halvt år ungefär. Tiden går fort.. Dock så har jag ätit fisk så egentligen är jag inte vegetarian. Efter nyår ska jag sluta med det dock. No more fisk 2011!
Jag gillar bröst. Fast inte mina egna.
Jag är blyg. Fast inte på internet. Och inte när man känner mig. Då säger jag grova saker och kan inte hålla käften alltså.
Jag tycker internet är ett trevligt ställe.
Jag har två bröder, en syster, en mamma och en pappa.
Jag gillar katter. Vi har två.
30 day challenge
Tänker inte använda 30 dagar utan gör när jag har tråkigt. /fail.
Day 01 – Introduce yourselfDay 02 – Your first love
Day 03 – Your parents
Day 04 – What you ate today
Day 05 – Your definition of love
Day 06 – Your day
Day 07 – Your best friend
Day 08 – A moment
Day 09 – Your beliefs
Day 10 – What you wore today
Day 11 – Your siblings
Day 12 – What’s in your bag
Day 13 – This week
Day 14 – What you wore today
Day 15 – 10 things you like
Day 16 – Christmas whislist
Day 17 – Favourite blogs
Day 18 – Your favorite birthday
Day 19 – Something you regret
Day 20 – This month
Day 21 – Favorite vacation
Day 22 – Your room
Day 23 – Something that makes you feel better
Day 24 – Something that makes you cry
Day 25 – Your day
Day 26 – Your fears
Day 27 – Your favorite place
Day 28 – Something that you miss
Day 29 – Your aspirations
Day 30 – One last moment
.
Det gör mig så fruktansvärt ledsen.
Människor som skriver till andra att det skulle vara bättre om de var döda. Om de dog. Uppmana andra till att ta sitt liv.
Jag vet inte om de är såpass onda, om de vet vad de gör. Eller om de bara tycker det är kul att störa andra människor och inte tänker på att de kan ta åt sig. Men så korkad kan man väl ändå inte vara?
Jag sitter och läser igenom saker en stund. Ser vidriga bilder de lagt upp. Kommentarer som säger att du är mindre värd, du är äcklig, det är fel på dig, du borde dö.
Och jag vet, jag vet att det inte är sant. Jag vet att vi är lika mycket värda. Men ändå, ändå river det i mig. Någonstans i mig hamnar det där "du är mindre värd, du är äcklig, det är fel på dig, du borde dö". Och någon del i mig börjar till slut tro på det.
Jag vill inte dö, man kan inte bara strunta i att tänka på alla underbara människor som finns i världen också. Men det kommer alltid finnas där, att jag vet att någon tycker att jag inte bör finnas.
Jag tror inte det är så lätt att förstå hur det känns, om det inte är riktat mot en själv.
Vi tycker många att det är hemskt med rasism och liknande, tycker det är sjukt att människor kan behandla någon med en annan hudfärg annorlunda, sämre. Jag tycker det är förjävligt och sympatiserar.
Men ja, sympatiserar.
Många människor vill att jag ska dö.
Och det får jag leva med.
Fan helvetes jävla skitliv.
Utkast: Sept. 8, 2010
Jag har alltid brytt mig om vad folk tycker om mig. Det går inte att låtsas som något annat. Jag bryr mig trots att jag inte vill bry mig. Trots att jag inte borde bry mig.
När jag först berättade att jag var bisexuell för en av mina närmsta vänner, då var jag livrädd. Jag skrev det på msn. I samma ögonblick jag hade skickat det blev det liksom svart i huvudet, jag var nära på att börja gråta. Jag trodde att hon skulle hata mig. Varför trodde jag det om min fina kompis? Det är ju inte så att jag ville tro det värsta. När det gäller andra så ska de få vara som de är, men för mig så är reglerna liksom annorlunda när det gäller mig. Men jag är ju som alla andra så det är inget vettigt med det.
Jag trodde jag skulle förlora min kompis. Hon tyckte jag var dum som hade trott något sådant. Och det var ju dumt av mig, men att tänka sig livet utan mina vänner är som att tänka livet utan.. Utan liv? Hon var inte den första som fick veta att jag gillade tjejer, men de som visste innan räknades på ett sätt inte. Det var internetvänner som jag just träffat, hade jag förlorat dem hade det inte gjort någon skillnad i längden. Därefter skulle jag berätta det för min bästa vän. Jag fick inte ett sammanbrott som innan, haha. Min andra vän som visste stöttade mig typ, hon hade gjort det lättare. Men sen skrev jag det på mobilen och visade min bästis då. Ja, jag sa det inte rakt ut då heller.
När jag sa det till mina föräldrar, då sa jag det, att jag trodde jag gillade killar och tjejer. Då var jag också nervös, duh. Jag vet att mina föräldrar är helt accepterande. Men. Det kanske skulle vara annorlunda när det handlade om mig, deras dotter? Jag minns på högstadiet att en lärare sa att hon skulle självklart älska sitt barn om det vore homosexuellt, men hon skulle inte vilja att barnet skulle vara det i rädsla av att barnet skulle bli mobbad eller så. Det var ju något som fastnade i mitt huvud då, förstås.
Nu har jag varit öppen med att jag gillar tjejer. Helt öppen i snart ett år. Öppen inför vänner i.. några år. Men jag är inte bekväm i det. På internet är en annan grej, man slipper se någon i ansiktet. Men jag kan inte snacka om det som om jag vore normal, trots att jag är det. Det finns bara ett fåtal, extremt få, som jag kan prata helt normalt med. När jag menar prata helt normalt kan det vara från att säga "shit vilken snygg tjej det där var" till "buhuu jag önskar att hon kunde tycka om mig också".
WOW VILKET PRIVAT INLÄGG EGENTLIGEN men inte så värst många som läser min blogg så shit the same (vet att man inte kan säga shit the same men jag gör det ändå <3). men om det nu råkar vara så att du som läser detta har läst detta inlägg (...) så kan du väl slänga en kommentar bara så jag vet. ehm. tack. tack och hej.
När jag först berättade att jag var bisexuell för en av mina närmsta vänner, då var jag livrädd. Jag skrev det på msn. I samma ögonblick jag hade skickat det blev det liksom svart i huvudet, jag var nära på att börja gråta. Jag trodde att hon skulle hata mig. Varför trodde jag det om min fina kompis? Det är ju inte så att jag ville tro det värsta. När det gäller andra så ska de få vara som de är, men för mig så är reglerna liksom annorlunda när det gäller mig. Men jag är ju som alla andra så det är inget vettigt med det.
Jag trodde jag skulle förlora min kompis. Hon tyckte jag var dum som hade trott något sådant. Och det var ju dumt av mig, men att tänka sig livet utan mina vänner är som att tänka livet utan.. Utan liv? Hon var inte den första som fick veta att jag gillade tjejer, men de som visste innan räknades på ett sätt inte. Det var internetvänner som jag just träffat, hade jag förlorat dem hade det inte gjort någon skillnad i längden. Därefter skulle jag berätta det för min bästa vän. Jag fick inte ett sammanbrott som innan, haha. Min andra vän som visste stöttade mig typ, hon hade gjort det lättare. Men sen skrev jag det på mobilen och visade min bästis då. Ja, jag sa det inte rakt ut då heller.
När jag sa det till mina föräldrar, då sa jag det, att jag trodde jag gillade killar och tjejer. Då var jag också nervös, duh. Jag vet att mina föräldrar är helt accepterande. Men. Det kanske skulle vara annorlunda när det handlade om mig, deras dotter? Jag minns på högstadiet att en lärare sa att hon skulle självklart älska sitt barn om det vore homosexuellt, men hon skulle inte vilja att barnet skulle vara det i rädsla av att barnet skulle bli mobbad eller så. Det var ju något som fastnade i mitt huvud då, förstås.
Nu har jag varit öppen med att jag gillar tjejer. Helt öppen i snart ett år. Öppen inför vänner i.. några år. Men jag är inte bekväm i det. På internet är en annan grej, man slipper se någon i ansiktet. Men jag kan inte snacka om det som om jag vore normal, trots att jag är det. Det finns bara ett fåtal, extremt få, som jag kan prata helt normalt med. När jag menar prata helt normalt kan det vara från att säga "shit vilken snygg tjej det där var" till "buhuu jag önskar att hon kunde tycka om mig också".
WOW VILKET PRIVAT INLÄGG EGENTLIGEN men inte så värst många som läser min blogg så shit the same (vet att man inte kan säga shit the same men jag gör det ändå <3). men om det nu råkar vara så att du som läser detta har läst detta inlägg (...) så kan du väl slänga en kommentar bara så jag vet. ehm. tack. tack och hej.
fresh start
Jag har förändrats jättemycket det senaste året. De senaste åren framför allt. Men bara på det senaste året, så har jag gått från att vara.. livrädd till... mindre rädd.
Jag är fortfarande rädd för mycket, och ibland är jag livrädd igen. Men långt ifrån som förr.
Jag är mer öppen och mindre blyg, kanske är svårt att tro om man ser mig. Om man inte känt mig innan.
På min vänstra underarm finns det märken från sista året på högstadiet. På övre delen av armen är det från första året på gymnasiet.
Högstadiet var hemskt, trots att jag har bra minnen från det och fina människor fanns där. Men det är väl bara en sån grej, att högstadiet inte ska vara bra. Sista året var det bättre, men ändå mådde jag sämre då, då jag började få hjälp. Men det blev jobbigt. Började på medicin. Slutade på sommaren.. Av misstag antar jag.
Jag längtade så efter gymnasiet, allt ska ju bli bra där, men inte. Jag började, rädd som aldrig förr. Och allting blev jobbigt. Och sämre. Efter en lugn sommar började jag igen, att skada mig själv mer än psykiskt. Jag slutade innan vårterminen. Lämnade klassen trots fina människor där med.
Började gymnasiet för andra gången. Inte lika blyg, faktiskt. Fick ännu en gång hjälp, tredje gången gillt. Började på medicin igen och äntligen en bra terapeut.
År ett omgång två på gymnasiet. Omgång två av högstadiet? Ibland. Höstterminen gick bra. Början av vårterminen fick jag en smäll och ville aldrig gå tillbaka, värre än någonsin? Stannade bara hemma ungefär en vecka. Hängde efter mina vänner och skolkade. Men sen fortsatte jag. Det blev bättre och jag blev.. Jag vet inte.. Mer inåtvänd men ändå mer utåtvänd? Svårt att förklara.
Jag kommer väl alltid känna mig ensam. Folk kan inte förstå mig, lika lite som man kan förstå någon annan. Man kan försöka, man kan tro sig förstå en del, men det går aldrig att veta. Ändå, så finns det människor som betyder så mycket för mig. Som hjälpt, fått mig att stundvis känna mig mindre ensam.
Jag vill inte dö, jag har aldrig velat dö, jag har inte velat leva, men nu vill jag det.
Jag ville inte dö men jag ville inte leva.
Nu vill jag inte dö och jag vill leva.
Jag vill vara med om saker, vill träffa människor och uträtta saker.
Det känns svårt, men det är värt det.
Känslor kommer alltid krångla, men vad skulle jag vara utan dem?
Jag är fortfarande rädd för mycket, och ibland är jag livrädd igen. Men långt ifrån som förr.
Jag är mer öppen och mindre blyg, kanske är svårt att tro om man ser mig. Om man inte känt mig innan.
På min vänstra underarm finns det märken från sista året på högstadiet. På övre delen av armen är det från första året på gymnasiet.
Högstadiet var hemskt, trots att jag har bra minnen från det och fina människor fanns där. Men det är väl bara en sån grej, att högstadiet inte ska vara bra. Sista året var det bättre, men ändå mådde jag sämre då, då jag började få hjälp. Men det blev jobbigt. Började på medicin. Slutade på sommaren.. Av misstag antar jag.
Jag längtade så efter gymnasiet, allt ska ju bli bra där, men inte. Jag började, rädd som aldrig förr. Och allting blev jobbigt. Och sämre. Efter en lugn sommar började jag igen, att skada mig själv mer än psykiskt. Jag slutade innan vårterminen. Lämnade klassen trots fina människor där med.
Började gymnasiet för andra gången. Inte lika blyg, faktiskt. Fick ännu en gång hjälp, tredje gången gillt. Började på medicin igen och äntligen en bra terapeut.
År ett omgång två på gymnasiet. Omgång två av högstadiet? Ibland. Höstterminen gick bra. Början av vårterminen fick jag en smäll och ville aldrig gå tillbaka, värre än någonsin? Stannade bara hemma ungefär en vecka. Hängde efter mina vänner och skolkade. Men sen fortsatte jag. Det blev bättre och jag blev.. Jag vet inte.. Mer inåtvänd men ändå mer utåtvänd? Svårt att förklara.
Jag kommer väl alltid känna mig ensam. Folk kan inte förstå mig, lika lite som man kan förstå någon annan. Man kan försöka, man kan tro sig förstå en del, men det går aldrig att veta. Ändå, så finns det människor som betyder så mycket för mig. Som hjälpt, fått mig att stundvis känna mig mindre ensam.
Jag vill inte dö, jag har aldrig velat dö, jag har inte velat leva, men nu vill jag det.
Jag ville inte dö men jag ville inte leva.
Nu vill jag inte dö och jag vill leva.
Jag vill vara med om saker, vill träffa människor och uträtta saker.
Det känns svårt, men det är värt det.
Känslor kommer alltid krångla, men vad skulle jag vara utan dem?
(alien)bebis i magen
Jag gillar att när jag säger "min bebis krossas när jag ligger på mage på golvet" så svarar inte mamma "bebis?" utan "krossas?"
...
:D
Jag låg på golvet på mage med min dator så min nacke gjorde lite ont. Lyssnade på lite musik och la ett pussel (på datorn) och sen gick jag upp för att ta hand om min alien i magen. <3
...
:D
Jag låg på golvet på mage med min dator så min nacke gjorde lite ont. Lyssnade på lite musik och la ett pussel (på datorn) och sen gick jag upp för att ta hand om min alien i magen. <3
no # 52
Jag är så trött så trött så trött på alla otacksamma människor.
Jag vet att jag själv inte alltid är världens tacksammaste människa med den mest positiva inställningen, men nu struntar jag i den detaljen.
Ååh det är så synd om mig som är 16 år, får gratis tak över huvudet och gratis mat varje dag. Stackars mig som praktiskt taget får betalt för att gå i skolan, stackars mig för jag har ju inte råd att köpa alla kläder jag vill ha varje månad för de fjuttiga 1050 kr som jag ju får för att ha kul med.
Jag blir så sur på ni otacksamma skitungar!
Förlåt.
Men det är väldigt löjligt. Om man bor hemma som man oftast gör när man går på gymnasiet så klarar man sig på de pengar man snällt får för att gå i skolan. Det gör man. Och om man vill ha råd med något mer så får man väl skaffa jobb. Och jag vet att det typ är omöjligt att skaffa jobb nu, men då kanske man borde göra något åt det, lägga pengar på att fixa det istället för att lägga det på bortskämda ungar. Nej, jag vet inte hur det skulle gå till, men det finns ändå bättre saker att lägga pengar på än högre studiebidrag. Gamla, sjukhus, skolor, nästan vadsomhelst. Jag är inte bra på politik och annat sånt, jag kan inget om det, men jag fattar väl ändå att pengarna som alla vill ska gå till högre studiebidrag, de pengarna måste ju komma från någon. Och vem ska betala det? Det betyder ju att skatten måste höjas och vem vi det egentligen, för en sådan sak? Jag vet i alla fall att om jag hade jobb så skulle inte jag vilja betala en massa för att några tonåringar tycker synd om sig själva för att de inte har råd med all onödig skit de inte behöver.
Jag kan nog tycka att elever på högskolan eller andra skolor efter gymnasiet skulle kunna få högre studiebidrag, om det skulle höjas. Jag menar, de bor troligen inte hemma längre och har större behov av mer pengar, till mat och hyra osv. Men jag vet inget om hur de har det, för jag är dum i huvudet och kan inget om världen (förutom att den också är dum i huvudet, eller alla små huvuden är dumma!), vad jag vet är att gymnasieelever, större delen av gymnasieeleverna (jag dömer inte alla utifrån en stor del, enskilda personer kan ha speciella situationer som man kan behöva behandla annorlunda, ja.), behöver INTE höjt studiebidrag. Och detta kommer från en gymnasieelev.
Jag blir så sur! Jag känner mig som en gammal surtant men aaah vad jag hatar människor ibland. (undantag finns)
Jag vet att jag själv inte alltid är världens tacksammaste människa med den mest positiva inställningen, men nu struntar jag i den detaljen.
Ååh det är så synd om mig som är 16 år, får gratis tak över huvudet och gratis mat varje dag. Stackars mig som praktiskt taget får betalt för att gå i skolan, stackars mig för jag har ju inte råd att köpa alla kläder jag vill ha varje månad för de fjuttiga 1050 kr som jag ju får för att ha kul med.
Jag blir så sur på ni otacksamma skitungar!
Förlåt.
Men det är väldigt löjligt. Om man bor hemma som man oftast gör när man går på gymnasiet så klarar man sig på de pengar man snällt får för att gå i skolan. Det gör man. Och om man vill ha råd med något mer så får man väl skaffa jobb. Och jag vet att det typ är omöjligt att skaffa jobb nu, men då kanske man borde göra något åt det, lägga pengar på att fixa det istället för att lägga det på bortskämda ungar. Nej, jag vet inte hur det skulle gå till, men det finns ändå bättre saker att lägga pengar på än högre studiebidrag. Gamla, sjukhus, skolor, nästan vadsomhelst. Jag är inte bra på politik och annat sånt, jag kan inget om det, men jag fattar väl ändå att pengarna som alla vill ska gå till högre studiebidrag, de pengarna måste ju komma från någon. Och vem ska betala det? Det betyder ju att skatten måste höjas och vem vi det egentligen, för en sådan sak? Jag vet i alla fall att om jag hade jobb så skulle inte jag vilja betala en massa för att några tonåringar tycker synd om sig själva för att de inte har råd med all onödig skit de inte behöver.
Jag kan nog tycka att elever på högskolan eller andra skolor efter gymnasiet skulle kunna få högre studiebidrag, om det skulle höjas. Jag menar, de bor troligen inte hemma längre och har större behov av mer pengar, till mat och hyra osv. Men jag vet inget om hur de har det, för jag är dum i huvudet och kan inget om världen (förutom att den också är dum i huvudet, eller alla små huvuden är dumma!), vad jag vet är att gymnasieelever, större delen av gymnasieeleverna (jag dömer inte alla utifrån en stor del, enskilda personer kan ha speciella situationer som man kan behöva behandla annorlunda, ja.), behöver INTE höjt studiebidrag. Och detta kommer från en gymnasieelev.
Jag blir så sur! Jag känner mig som en gammal surtant men aaah vad jag hatar människor ibland. (undantag finns)
no # 51
Grattis.
Om någon gör bra på ett prov så säger inte jag grattis. Jag säger bra gjort. För grattis känns som man vunnit på lotto eller nåt. "Fick du mvg på provet? Grattis, vilken tur!" Nej, jag säger bra gjort, för det är bra gjort. Du klarade det. Bra kämpat och bra att du kunde svaren, bra gjort!
Om någon gör bra på ett prov så säger inte jag grattis. Jag säger bra gjort. För grattis känns som man vunnit på lotto eller nåt. "Fick du mvg på provet? Grattis, vilken tur!" Nej, jag säger bra gjort, för det är bra gjort. Du klarade det. Bra kämpat och bra att du kunde svaren, bra gjort!
no # 50
Wow, halvvägs till 100! Det borde firas. Eller kanske inte.
Jag skriver aldrig här längre, haha. (började jag inte förra inlägget så också? nåväl.) Det blir aldrig av, det finns inget jag vill skriva. Eller det finns väl mycket jag vill skriva men jag glömmer (?) alltid bort vad.
Jag har kommit fram till att jag egentligen inte gillar människor så mycket..
Vi tror att vi är så bäst och smartast, och bara det visar att vi faktiskt inte är det. Om vi är så bäst och smartast, varför förstör vi planeten? Varför dödar vi allt i våran väg?
Människor äcklar mig lite. Jag vet att jag själv är inkluderat i det, men ja, det är sant. (ta inte illa upp alla vänner och familj, jag älskar er.) Alla är falska.. Det är faktiskt sant. Äsch, jag kan inte dra alla över en kant sådär, jag har ju inte träffat alla i världen liksom. Men de flesta är liksom... hemska.
Jag vet att det är i princip bara det jag skriver om när jag skriver i den här bloggen, hur ingen accepterar någon, hur alla snackar skit osv. osv. Men äsch, det är ju så det är. (nu skriver jag helt osammanhängande.)
Jag tycker i alla fall att det är väldigt jobbigt att höra människor säga och göra så hemska saker, jag vill bara gå iväg.
*klagar, klagar, klagar*
Jag skriver aldrig här längre, haha. (började jag inte förra inlägget så också? nåväl.) Det blir aldrig av, det finns inget jag vill skriva. Eller det finns väl mycket jag vill skriva men jag glömmer (?) alltid bort vad.
Jag har kommit fram till att jag egentligen inte gillar människor så mycket..
Vi tror att vi är så bäst och smartast, och bara det visar att vi faktiskt inte är det. Om vi är så bäst och smartast, varför förstör vi planeten? Varför dödar vi allt i våran väg?
Människor äcklar mig lite. Jag vet att jag själv är inkluderat i det, men ja, det är sant. (ta inte illa upp alla vänner och familj, jag älskar er.) Alla är falska.. Det är faktiskt sant. Äsch, jag kan inte dra alla över en kant sådär, jag har ju inte träffat alla i världen liksom. Men de flesta är liksom... hemska.
Jag vet att det är i princip bara det jag skriver om när jag skriver i den här bloggen, hur ingen accepterar någon, hur alla snackar skit osv. osv. Men äsch, det är ju så det är. (nu skriver jag helt osammanhängande.)
Jag tycker i alla fall att det är väldigt jobbigt att höra människor säga och göra så hemska saker, jag vill bara gå iväg.
*klagar, klagar, klagar*
no # 49
Jag skriver aldrig i den här bloggen längre, men det gör inget för ingen läser ändå!
Tydligen kommer jag aldrig få jobb.
Och när jag blir vuxen kommer jag inse hur fint det är att trycka ut en bebis.
Tydligen.
Jag kommer inte få jobb, för jag vill inte skaffa körkort. Alla tycker jag är dum i huvudet som inte vill ha körkort, och som inte vill skaffa det för att det kan vara bra att ha.
Eftersom jag är i den åldern som man kan börja övningsköra frågar vissa ibland om jag börjat övningsköra än. Sen när jag förklarar att jag inte planerat att ta körkort alls så tappar de hakan. Då menar jag verkligen tappar hakan.
"Men, du behöver ju inte skaffa bil för det?" Nej, men jag vill ändå inte ha körkort, inte än åtminstone, upprepar jag. Jag kanske skaffar det någon gång i framtiden om jag får lust. Fortfarande hänger hakan.
Jag kan förstå att man behöver körkort för att få jobb som taxichaufför eller kanske busschaufför. Men om jag skaffar jobb på något kontor eller ja, något på-plats-jobb, så förstår jag inte alls varför jag skulle behöva körkort för att sitta stilla. Om de inte vill ha mig för jag inte kan köra en bil, när jag inte behöver det, så skiter jag i det. Tyvärr.
Sen det här med barn då. Jag vill inte föda barn. Jag mår dåligt av tanken att gå i 9 månader med något levande i magen som sen ska tryckas ut genom.. ett inte så stort hål. Dessutom så finns det så många barn i världen som inte har något, ingen familj och inget hem. Jag tar hellre hand om det som redan finns och behöver omhändertagande.
När jag sa det i skolan för ett år sen kanske, för vi pratade lite om sånt, så sa de att jag kommer ändra mig när jag blir stor. När jag blir vuxen kommer jag tycka helt annorlunda.
Det gör mig så arg.
Jag menar, jag kan säkert ändra mig, om både att skaffa körkort och föda barn, men jag vill inte att andra ska säga åt mig att jag kommer göra det. Vad vet ni om det? Jag blir bara mer bestämd på min sak när jag får höra sånt.
På tal om ingenting.
hejsvejs.
Tydligen kommer jag aldrig få jobb.
Och när jag blir vuxen kommer jag inse hur fint det är att trycka ut en bebis.
Tydligen.
Jag kommer inte få jobb, för jag vill inte skaffa körkort. Alla tycker jag är dum i huvudet som inte vill ha körkort, och som inte vill skaffa det för att det kan vara bra att ha.
Eftersom jag är i den åldern som man kan börja övningsköra frågar vissa ibland om jag börjat övningsköra än. Sen när jag förklarar att jag inte planerat att ta körkort alls så tappar de hakan. Då menar jag verkligen tappar hakan.
"Men, du behöver ju inte skaffa bil för det?" Nej, men jag vill ändå inte ha körkort, inte än åtminstone, upprepar jag. Jag kanske skaffar det någon gång i framtiden om jag får lust. Fortfarande hänger hakan.
Jag kan förstå att man behöver körkort för att få jobb som taxichaufför eller kanske busschaufför. Men om jag skaffar jobb på något kontor eller ja, något på-plats-jobb, så förstår jag inte alls varför jag skulle behöva körkort för att sitta stilla. Om de inte vill ha mig för jag inte kan köra en bil, när jag inte behöver det, så skiter jag i det. Tyvärr.
Sen det här med barn då. Jag vill inte föda barn. Jag mår dåligt av tanken att gå i 9 månader med något levande i magen som sen ska tryckas ut genom.. ett inte så stort hål. Dessutom så finns det så många barn i världen som inte har något, ingen familj och inget hem. Jag tar hellre hand om det som redan finns och behöver omhändertagande.
När jag sa det i skolan för ett år sen kanske, för vi pratade lite om sånt, så sa de att jag kommer ändra mig när jag blir stor. När jag blir vuxen kommer jag tycka helt annorlunda.
Det gör mig så arg.
Jag menar, jag kan säkert ändra mig, om både att skaffa körkort och föda barn, men jag vill inte att andra ska säga åt mig att jag kommer göra det. Vad vet ni om det? Jag blir bara mer bestämd på min sak när jag får höra sånt.
På tal om ingenting.
hejsvejs.
